Mitt namn är Elin Nord, jag är 26 år gammal och bor i Vännäs, en bit utanför Umeå. Jag är i dagsläget sjukskriven. Innan det studerade jag till mellanstadielärare på Umeå Universitet, en utbildning jag hoppas kunna gå färdigt en dag. Jag är ett stort fan av filmer och serier men jag brukar också roa mig med The Sims 4 och att kolla på Youtube. 2016 började jag engagera mig i Råtthjälpen men tog en paus innan jag började igen under våren 2017, jag är både aktiv som jourhem och kontaktperson, samt sitter med i styrelsen.
Jag har alltid haft ett brinnande intresse för djur och deras välmående. Våren -06 eller -07 gick jag in i en djuraffär tillsammans med en kompis såg jag råttor för första gången och man kan säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Mina föräldrar var inte lika imponerade dock och sa att jag fick vänta till när jag har eget boende. Det blev många år av väntan och längtan tills jag den 7:e augusti 2014 hämtade hem mina två första råttor, Damon och Alaric. Det visade sig sen att dessa två var väldigt rädda för mänsklig kontakt då de inte hade blivit särskilt hanterade. Det krävdes många månader med tålamod och mutor innan de fick fullt förtroende för mig, och det var verkligen värt det i slutändan. Tack vare dem lärde jag mig mycket om hur man bygger upp ett band med en rädd och ohanterad råtta, något som jag har fått användning av både i mitt vardagliga råttägande då jag vid senare tillfällen tagit emot individer som krävt en hel del jobb, men det har också hjälpt mig i min roll som jourhem åt Råtthjälpen.
Jag utökade fort flocken med två till hanar efter endast en månad, då jag bestämt mig redan innan jag fick hem mina två första att jag ville ha en flock och inte bara ett par, framförallt för råttornas skull. Dessa två, Enzo och Legolas, kom att få en speciell plats i mitt hjärta, och där kommer de förbli. De fick mig snabbt att förstå hur fantastiskt underbara dessa små individer kan vara, och vilket stort avtryck de kan göra. Efter bara ett halvår utökade jag med ytterligare tre fantastiska individer, och sedan dess har det tillkommit fler allt efter som. Jag kände ganska direkt att jag gärna skulle vilja avla i framtiden, men det har i mina tankar alltid varit minst 1 år fram i tiden, även om jag inte har haft råttor överdrivet länge känner jag att jag har bra med kött på benen nu och jag ser verkligen fram emot att starta detta nya kapitlet i mitt liv.
